Ted Bergdahl

Kommunalt barnbidrag?

In Barn, Fattigdom, Kristdemokraterna, Moderaterna, Rättvisepolitik, Uncategorized, Välfärden on 17 februari, 2011 at 22:54

Idag debatterade riksdagen den växande barnfattigdomen i Sverige. Initiativet till debatten kom från Vänsterpartiet som anser att regeringen bör ta fram en handlingsplan mot barnfattigdomen. Det vill inte regeringen. Alliansens partier tycker att det räcker med arbetslinjen. Samma arbetslinje som har dragit isär Sverige och skapat stora klyftor mellan fattiga och rika.

Enligt Rädda Barnen finns idag 220 000 barn i Sverige som lever under fattigdomsgränsen. Regeringen ifrågasätter statistiken. För de barn som tvingas gå i trasiga kläder eller aldrig får lördagsgodis är problemet dock lika tydligt som statistiken anger. Det finns vittnesmål om familjer där föräldrarna låtsas om att det inte är jul för att ekonomin inte tillåter julklappar till barnen.

Barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) presenterade idag regeringens lösningar på barnfattigdomen. Satsning på näringslivet, jobbcoacher, jobbskatteavdrag., betyg i skolan. Retoriken känns igen men är inte mindre ledsam för det. Hon talade förvisso också om flerbarnstillägg och ökat bostadsbidrag, men det räcker inte. Inte för alla.

Regeringens analys av barnfattigdomens orsaker är, ursäkta ordvalet, mycket fattig. Man ser inte sambandet mellan ökade klyftor och ökad barnfattigdom. Därför kommer regeringen aldrig att lägga förslag som bekämpar barnfattigdomen, hur mycket man än upprepar sina ambitioner.

För att avhjälpa barnfattigdomen måste fattigdomen bland vuxna bekämpas. Det som krävs är stärkta socialförsäkringar, höjt underhållsstöd och bostadsbidrag, läxläsning i skolan, förbud mot avgifter i skolan, gratis glasögon till alla barn och förbättringar för ensamstående föräldrar.

Eftersom regeringen vägrar ta problemet med barnfattigdom på allvar, tänker jag att det behövs kommunala insatser. I min hemkommun Olofström finns 173 fattiga barn, enligt Rädda Barnens kartläggning. Jag föreslår att vi tar fram ett kommunalt barnbidrag, som är frivilligt att söka, men som riktar sig till familjer som lever under fattigdomsgränsen. Det är svårt att sätta några nivåer men 500 kronor per barn och månad, skulle säkert förbättra barnens möjligheter att få leva som andra barn. Totalkostnaden för kommunen blir omkring en miljon kronor per år.

Skälet till att vi har ett allmänt barnbidrag som inte är inkomstprövat är att den som är fattig inte ska pekas ut. Det är en mycket viktig princip och det allmänna barnbidraget bör därför finnas kvar. Samtidigt måste stödet öka för de barn som lever i fattigdom. Det är inte acceptabelt att Sverige bryter mot barnkonventionen och inte lyfter ett finger för att förbättra barnens situation.

Bekämpning av barnfattigdomen kräver vänsterpolitik

In Alliansen, Barn, Fattigdom, Kristdemokraterna, Moderaterna, Rättvisepolitik, Sysselsättning, Välfärden on 2 februari, 2011 at 20:16

En ny rapport från Rädda barnen visar att barnfattigdomen i Blekinge ökar. Idag finns det 2 709 fattiga barn i länet, jämfört med 2 510 för tre år sedan. Bara i Olofström finns 173 barn som lever under fattigdomsgränsen. Allra värst är det för barn med ensamstående föräldrar. För ett hushåll med bara en vuxen och ett barn är normen för  fattigdom 11 000 kronor  per månad före skatt eller mindre. Med en sådan liten inkomst räcker inte pengarna till mycket. Kanske inte ens till hela kläder eller pålägg på smörgåsen. Inga utflykter, ingen bio, inget lördagsgodis. Istället oro, ångest och skam. Men de som verkligen borde skämmas är inte barnen och deras föräldrar utan Sveriges regering.

De senaste årens politik har inneburit kraftigt försämrade välfärdssystem och ökade samhällsklyftor. Alliansens satsningar på skattesänkningar och skattereduktion har lett till att människor har blivit fattigare. Den kollektiva bestraffningen av sjuka och arbetslösa har också drabbat barnen. Regeringen Reinfeldt verkar tycka att det är okej att offra några barn för att de rikaste ska bli rikare.

Regeringen vill inte anta en nationell strategi mot barnfattigdom. Självklart inte, eftersom det kräver en politik som bekämpar fattigdomen generellt. För att bryta fattigdomen och skapa ett mer jämlikt samhälle krävs vänsterpolitik.

Vänsterpartiet fördelningspolitiska förslag motverkar klyftor och stärker de som behöver det mest. Vi anser även att en utredning ska tillsättas som ska ha till uppgift att analysera barnfattigdomens orsaker och komma med förslag till en handlingsplan för att kraftigt minska barnfattigdomen med målet att inga barn ska växa upp i ekonomisk utsatthet.

I väntan på en vänstermajoritet i Sveriges Riksdag kommer jag inom kort att föreslå att Olofströms kommun tar fram en handlingsplan mot barnfattigdomen. Målet måste vara att utrota barnfattigdomen och inte låta den växa, som nu är fallet.

Narkotikadebatten fortsätter

In narkotikapolitik on 22 december, 2010 at 23:32

Debatten om avkriminalisering av eget bruk av narkotika går vidare. Olofström har blivit epicentrum för en diskussion som borde föras på fler nivåer, inte minst i den nationella lagstiftande församlingen. Jag och Elias Isaksson (läs hans nya blogg) har försökt visa på fördelarna med att slopa konsumtionsförbudet mot narkotika. Reaktionerna har varit häftiga och vi har båda blivit kallade för både legaliseringsförespråkare och drogliberaler. I en debattartikel i BLT förkastar Anders persson, RNS, med flera våra idéer och vi har med anledning av det publicerat följande svar:

Svar till Anders Persson m.fl. (”Ungdomsarbetare i Olofström tror på tidiga ingripanden mot missbruk”, BLT den 15/12)

Att Anders Persson, representant för Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS) i Olofström, angriper Vänsterpartiets förslag om att avkriminalisera eget bruk är inte särskilt förvånande.  RNS har gjort sig kända för att vilja bekämpa narkotikan till vilket pris som helst, och struntar i om människor kränks eller stigmatiseras. För RNS är samhällets signaler om att narkotikan ska vara förbjuden viktigare än faktiska resultat och humanism. Organisationen ser narkotikaproblemet som en epedemi och bortser helt från orsakerna till missbruk, som sociala problem eller neuropsykiatriska funktionshinder. Det är ytterst tråkigt att Anders Perssons medförfattare, som arbetar inom kommunen eller ideell sektor, har accepterat den förenklade analysen.

Artikelförfattarna anser att polis, skola, socialtjänst, fritidsgårdar, föreningar och framför allt föräldrar i större utsträckning ska samarbeta för att förebygga drogmissbruk. Så långt håller Vänsterpartiet med. Men då måste samhället också använda metoder som fungerar och verkligen begränsar missbruket bland ungdomar. Det finns flera bra föräldrastödsinsatser och tillgångsbegränsande insatser som ger positiva resultat. Örebro Preventions Program (ÖPP) och Kronobergsmodellen är två exempel. Till de fungerande metoderna hör dock inte drogtester och narkotikahundar i skolorna. I de länder där man har prövat drogtester, till exempel Storbritannien och vissa delstater i USA, har man fortfarande den högsta narkotikaanvändningen i världen. Vi är säkra på att de flesta föräldrar vill veta om deras barn missbrukar. Men klarar inte samhället av att upptäcka det utan drogtester och knarkhundar i skolorna, är det något allvarligt fel på skolans och socialtjänstens sätt att arbeta. Vi får heller inte glömma att för många barn är föräldrarna en del av missbruksproblemet.  I de fallen gäller det att hela familjen får hjälp och stöd, vilket knappast ett drogtest bäddar för.

Artikelförfattarna hävdar att det är en tidig insats när polisen griper en ung människa med narkotika i kroppen. Enligt Vänsterpartiet är det en mycket sen upptäckt som visar på stora brister i det förebyggande arbetet.

Anders Persson och hans medförfattare undrar om det finns ett enda fall av missbrukare som inte vågat söka vård och behandling på grund att det är olagligt att konsumera narkotika. Vi har träffat missbrukare och före detta missbrukare som upplever att rädslan finns. Efter vår debattartikel (”Förebygg istället för att straffa”, BLT den 27/11) fick vi ett flertal brev från människor som själva inte vågat söka vård på grund av nuvarande lagstiftning. Det är märkligt att de som representerar socialtjänsten inte känner igen den bilden. Kanske är missbrukarna så rädda för myndighetsutövning att de inte heller vågar ta kontakt med socialtjänsten. Tänkvärt i sammanhanget är att sprututbytet i Malmö, som är en del av hälso- och sjukvården, har kontakt med fler injektionsmissbrukare än vad socialtjänsten har.

Artikelförfattarna anklagar oss för att ställa vård mot rättsliga insatser. Det gör vi inte. Men vi vill att polisen istället för att jaga missbrukare satsar sina resurser på att stoppa langningen. En restriktiv narkotikapolitik, som Vänsterpartiet ställer sig bakom, förutsätter ett samhälle som hjälper, stöttar och vårdar snarare än bestraffar den som har ett missbruksproblem.

Den retorik Anders Persson med flera använder sig av, och som syftar till att göra kriminalpolitik av missbruksfrågan, fick stort genomslag under 90-talet. Resultatet blev att narkotikaanvändningen ökade kraftigt. Vi tycker att det vore olyckligt om vi fick en liknande situation igen.

Vi är övertygade om att artikelförfattarna har samma önskan och ambition som Vänsterpartiet, nämligen att begränsa missbruksproblemet och minska unga människors användning av droger så långt det går . Men det finns en risk att de i den ivern missar att ta till sig kunskaper om vilka metoder som verkligen fungerar. Det kan i bästa fall leda till ett oförändrat narkotikaproblem, i sämsta till fall att situationen förvärras.

Ted Bergdahl
Elias Isaksson
Vänsterpartiet i Olofström