Ted Bergdahl

Archive for the ‘narkotikapolitik’ Category

Narkotikadebatten fortsätter

In narkotikapolitik on 22 december, 2010 at 23:32

Debatten om avkriminalisering av eget bruk av narkotika går vidare. Olofström har blivit epicentrum för en diskussion som borde föras på fler nivåer, inte minst i den nationella lagstiftande församlingen. Jag och Elias Isaksson (läs hans nya blogg) har försökt visa på fördelarna med att slopa konsumtionsförbudet mot narkotika. Reaktionerna har varit häftiga och vi har båda blivit kallade för både legaliseringsförespråkare och drogliberaler. I en debattartikel i BLT förkastar Anders persson, RNS, med flera våra idéer och vi har med anledning av det publicerat följande svar:

Svar till Anders Persson m.fl. (”Ungdomsarbetare i Olofström tror på tidiga ingripanden mot missbruk”, BLT den 15/12)

Att Anders Persson, representant för Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS) i Olofström, angriper Vänsterpartiets förslag om att avkriminalisera eget bruk är inte särskilt förvånande.  RNS har gjort sig kända för att vilja bekämpa narkotikan till vilket pris som helst, och struntar i om människor kränks eller stigmatiseras. För RNS är samhällets signaler om att narkotikan ska vara förbjuden viktigare än faktiska resultat och humanism. Organisationen ser narkotikaproblemet som en epedemi och bortser helt från orsakerna till missbruk, som sociala problem eller neuropsykiatriska funktionshinder. Det är ytterst tråkigt att Anders Perssons medförfattare, som arbetar inom kommunen eller ideell sektor, har accepterat den förenklade analysen.

Artikelförfattarna anser att polis, skola, socialtjänst, fritidsgårdar, föreningar och framför allt föräldrar i större utsträckning ska samarbeta för att förebygga drogmissbruk. Så långt håller Vänsterpartiet med. Men då måste samhället också använda metoder som fungerar och verkligen begränsar missbruket bland ungdomar. Det finns flera bra föräldrastödsinsatser och tillgångsbegränsande insatser som ger positiva resultat. Örebro Preventions Program (ÖPP) och Kronobergsmodellen är två exempel. Till de fungerande metoderna hör dock inte drogtester och narkotikahundar i skolorna. I de länder där man har prövat drogtester, till exempel Storbritannien och vissa delstater i USA, har man fortfarande den högsta narkotikaanvändningen i världen. Vi är säkra på att de flesta föräldrar vill veta om deras barn missbrukar. Men klarar inte samhället av att upptäcka det utan drogtester och knarkhundar i skolorna, är det något allvarligt fel på skolans och socialtjänstens sätt att arbeta. Vi får heller inte glömma att för många barn är föräldrarna en del av missbruksproblemet.  I de fallen gäller det att hela familjen får hjälp och stöd, vilket knappast ett drogtest bäddar för.

Artikelförfattarna hävdar att det är en tidig insats när polisen griper en ung människa med narkotika i kroppen. Enligt Vänsterpartiet är det en mycket sen upptäckt som visar på stora brister i det förebyggande arbetet.

Anders Persson och hans medförfattare undrar om det finns ett enda fall av missbrukare som inte vågat söka vård och behandling på grund att det är olagligt att konsumera narkotika. Vi har träffat missbrukare och före detta missbrukare som upplever att rädslan finns. Efter vår debattartikel (”Förebygg istället för att straffa”, BLT den 27/11) fick vi ett flertal brev från människor som själva inte vågat söka vård på grund av nuvarande lagstiftning. Det är märkligt att de som representerar socialtjänsten inte känner igen den bilden. Kanske är missbrukarna så rädda för myndighetsutövning att de inte heller vågar ta kontakt med socialtjänsten. Tänkvärt i sammanhanget är att sprututbytet i Malmö, som är en del av hälso- och sjukvården, har kontakt med fler injektionsmissbrukare än vad socialtjänsten har.

Artikelförfattarna anklagar oss för att ställa vård mot rättsliga insatser. Det gör vi inte. Men vi vill att polisen istället för att jaga missbrukare satsar sina resurser på att stoppa langningen. En restriktiv narkotikapolitik, som Vänsterpartiet ställer sig bakom, förutsätter ett samhälle som hjälper, stöttar och vårdar snarare än bestraffar den som har ett missbruksproblem.

Den retorik Anders Persson med flera använder sig av, och som syftar till att göra kriminalpolitik av missbruksfrågan, fick stort genomslag under 90-talet. Resultatet blev att narkotikaanvändningen ökade kraftigt. Vi tycker att det vore olyckligt om vi fick en liknande situation igen.

Vi är övertygade om att artikelförfattarna har samma önskan och ambition som Vänsterpartiet, nämligen att begränsa missbruksproblemet och minska unga människors användning av droger så långt det går . Men det finns en risk att de i den ivern missar att ta till sig kunskaper om vilka metoder som verkligen fungerar. Det kan i bästa fall leda till ett oförändrat narkotikaproblem, i sämsta till fall att situationen förvärras.

Ted Bergdahl
Elias Isaksson
Vänsterpartiet i Olofström

Om avkriminalisering av eget bruk

In narkotikapolitik on 17 november, 2010 at 21:32

Det är inte i några särskilt positiva ordalag narkotikadebattören Torgny Peterson beskriver mig i sin blogg actnow.nu.

Som vanligt har Peterson fått allt om bakfoten och skriver:

”Ted Bergdahl, som under Björn Fries ledning arbetade på Mobilisering mot narkotika, arbetar nu för mobilisering för narkotika.

Enligt SR Blekinge vill Bergdahl göra det lagligt att knarka – han vill legalisera eget bruk av hasch och annan narkotika och, enligt Blekingenytt, menar Bergdahl att det är dags att pröva nya vägar och metoder för att minska narkotikaanvändningen. Sorry Bergdahl, men din idé om att göra det lagligt att knarka lär inte minska användningen. .

Vilka insatser kan man då förvänta sig från Bergdahl, som är nyvald vänsterpartist till kommunfullmäktige i Olofström, för användningen av narkotika?

Efter larmet om att många unga röker hasch i Olofström så mobiliserar nu polisen och socialen. Polisen ska förstärka sin bemanning i Olofström och kommer att rikta in sig speciellt på ungdomar, rapporterar SR Blekinge idag. Kanske kan Bergdahl tala med polisen och socialen och föreslå att ungdomar i Olofström ska få använda hasch och annan narkotika som preventiv åtgärd för att minska användningen.

Kan man inte göra karriär genom att vara mot narkotika så ligger det i tiden, inte minst för en kommunikationskonsult, att försöka göra karriär på att vara för narkotika.”

I ett svar till Torgny Peterson skriver jag:

Det är sorgligt men samtidigt inte förvånande att Torgny Peterson försöker utmåla mig som en förespråkare av legalisering av hasch. Alla som problematiserar de repressiva inslagen i svensk narkotikapolitik är, enligt Peterson, per automatik drogliberaler. Peterson föraktar ett kunskapsbaserat förhållningssätt till narkotikapolitiken. Han styrs av moralism och vill straffa bort narkotikaproblemet, även om det får till följd att missbrukare trakasseras och stigmatiseras.

Jag kan i ett hänseende lugna Peterson. Jag är för en restriktiv narkotikapolitik och vill bekämpa narkotikaproblemet så gott det går. Däremot vill jag inte bekämpa narkomanerna. Ingen människa är kriminell på grund av sitt sjukdomstillstånd och därför borde inte heller narkotika i blodet vara olagligt. Många missbrukare vittnar om att de undviker att söka vård på grund av rädsla för rättslig påföljd. Kriminaliseringen gör att personer med missbruk eller beroende får en stämpel som stöter ut dem ur samhällsgemenskapen, vilket ibland leder till ökat missbruk.

Kriminaliseringen har medfört ett arbetssätt inom polisen, som inte är särskilt lyckat för att förebygga missbruk. Istället för att fokusera på att stoppa grossister och langare har polisen valt att jaga de enskilda missbrukarna. En undersökning som gjordes under min tid på Mobilisering mot narkotika visar att polisen ibland kunde ta in samma missbrukare flera gånger samma vecka för att lämna urinprov. Syftet var inte att hjälpa och stötta individen utan att tillfredsställa den egna statistiken. Kontrollpolitiken har aldrig utvärderats, kanske på grund av dess verkningslöshet. Det är dock uppenbart att arbetssättet innehåller starka inslag av förnedring.

Avkriminalisering syftar till att flytta fokus från att jaga individen till att hjälpa henne eller honom. Det som ska jagas är narkotikan. Den ska vara förbjuden. Det finns starka indikatorer på att en avkriminalisering av det egna bruket har positiv effekt. I Portugal, där eget bruk av narkotika har varit avkriminaliserat i tio år, visar utvärderingen att betydligt fler har sökt vård och behandling än före avkriminaliseringen.

Jag tycker att man ska bygga narkotikapolitiken på humanism och insatser som verkligen fungerar. Inte på moralism och bestraffning som Peterson tycks mena.

Skrämselmetoder fungerar inte

In Alliansen, narkotikapolitik, Välfärden on 25 augusti, 2010 at 14:49

Ur BLT och Sydöstran den 25 augusti 2010

Att narkotikaanvändningen bland ungdomar återigen ökar är en direkt följd av regeringens välfärdsförsämringar och brist på narkotikapolitiska insatser. Narkotikapolitiken måste bygga på systematik och helhetsgrepp, och innehålla alltifrån förebyggande arbete till vård och behandling och brottsbekämpning.  Det räcker inte med polisiära åtgärder, som allianspartierna tycks tro. Det enda initiativet regeringen har tagit när det gäller ungdomar och narkotika är förslaget om drogtester i skolan, vilket forskare dömer ut som verkningslöst och integritetskränkande. Vi vill istället att samhället satsar på kunskapsbaserade metoder som verkligen ger effekt och ser gärna att Blekinge blir ett pilotlän för utveckling av sådana insatser.

Sverige blev 2006 av FN utsett till världens bästa land när det gäller det drogförebyggande arbetet. Från år 2002 till 2007 minskade andelen niondeklassare som hade testat narkotika från 9 procent till 6 procent.  Den positiva utvecklingen berodde delvis på högkonjunktur och en mer rättvis fördelning av välfärden, men också på ett omfattande och välorganiserat narkotikapolitiskt arbete på statlig, regional och lokal nivå. I nästan alla kommuner fanns kommunala drogsamordnare som höll ihop de olika delarna i arbetet och fick myndigheter och andra aktörer att samarbeta. När statsstödet till den kommunala samordningen drogs in, försvann också många samordnare.  I Blekinges fem kommuner finns totalt mindre än två heltidstjänster kvar. För de drabbade kommunerna har förlusten av samordnare inneburit att det förebyggande arbetet tappat fart, blivit sämre eller upphört. Utöver detta har regeringen begravt de livsviktiga frågorna om vård och behandling i en utredning. Miljonsatsningarna på forskning har helt försvunnit.

Mot bakgrund av den stora nedprioriteringen och nedmonteringen av samhällets kraftsamling mot droger, är det inte särskilt förvånande att narkotikan bland unga ökar. Allra tydligast syns det i storstäderna. I Stockholm har narkotikaanvändningen bland pojkar i årskurs nio de senaste fyra åren ökat från 11 till 16 procent, en uppgång med 30 procent. Samma utveckling syns när det gäller både pojkar och flickor i gymnasiets årskurs två.  Och även i övriga landet, också här i Blekinge, vittnar polis, socialarbetare, fritidsledare och skolpersonal om en ökad användning av narkotika bland tonåringar.

Trots den tydliga trenden väljer regeringen att göra lite och fel. Orsaken är att de bygger sin narkotikapolitik på kunskapsförakt, ålderdomliga dogmer och vaga antaganden. Allianspartierna inbillar sig att man kan skrämma ungdomar till avhållsamhet från droger, genom knarkhundar och drogtester i skolan. Facit visar att de har fel och att verkligheten är mer komplex. Speciellt gäller det den grupp ungdomar som använder narkotika som en följd av andra problem. En undersökning gjord på Maria Ungdom i Stockholm för några år sedan visade att 80 procent av flickorna som tagits in för ringa narkotikabrott också hade en psykiatrisk diagnos. 70 procent av pojkarna hade ett dokumenterat kriminellt förflutet. För dessa ungdomar behövs särskilt anpassade insatser som kräver tålamod och resurser. Inte pekfingrar och repression.

På onsdagen medverkar vi på en drogpolitisk debatt som Föräldraföreningen mot narkotika, FMN, och Studieförbundet Vuxenskolan arrangerar i Karlskrona.  Vår utgångspunkt är att den som missbrukar narkotika ska få så bra och anpassad hjälp som möjligt. Målet är att missbruket ska upphöra.

För att närma oss det målet kräver vi att den nya gemensamma beroendeenheten i länet ska börja jobba med full styrka och ges ekonomiska resurser så att de senaste och mest effektiva behandlingskunskaperna börjar användas. I det arbetet är det viktigt att det finns ordentliga överenskommelser mellan kommunerna och landstinget men också mellan beroendevården, psykiatrin och primärvården – allt för att de som har missbruksproblem inte ska falla mellan stolarna. Vi vill också se särskilda ungdomsmottagningar i länet.

På det förebyggande området vill vi återinföra de drogförebyggande samordnarna i samtliga kommuner och stärka preventionsarbetet med utökad samverkan mellan föräldrar, skola, socialtjänst och polis. De riskutsatta barnen och deras familjer bör få extra stöd och samhället måste avsätta resurser för att utveckla sådana metoder.

När det gäller brottsbekämpningen måste gränsskyddet i Blekinge stärkas för att strypa tillgången på narkotika. De ungdomar som tas in för narkotikabrott ska omedelbart erbjudas behandling. Det finns på flera håll i landet mycket positiva erfarenheter från en metod där socialtjänsten och beroendevården erbjuder den unge ett samtal direkt efter polisens förhör. Med en sådan metod i Blekinge skulle fler ungdomar tacka ja till vård och behandling.

De senaste fyra åren har inneburit ett stort bakslag för bekämpningen av problemen med narkotika. Det enda sättet är att nå en förändring är att byta regering. Då får vi en bredd i politiken och en politik som faktiskt fungerar. Resultatet blir en minskad narkotikaanvändning och ett bättre samhälle.

BJÖRN FRIES (S)
Riksdagskandidat

TED BERGDAHL (V)
Kandidat till kommunfullmäktige i Olofström

Avkriminalisering är inte drogliberalism

In narkotikapolitik on 8 augusti, 2010 at 11:54

Ur Vänsterpress, nr 6-7, 2010

Vänsterpartiet vill avkriminalisera eget bruk av narkotika eftersom dagens lagstiftning är ett hinder för stöd- och vårdinsatser och leder till ökad utsatthet för den som missbrukar. Den interna kritiken som gör gällande att vi har bytt fot och blivit drogliberala är helt felaktig. Vänsterpartiet vill minst lika starkt som tidigare bekämpa tillgången på narkotika, satsa på förebyggande insatser och ge snabb och anpassad hjälp till den som har börjat missbruka.

1988 kriminaliserades bruket av narkotika. 1993 skärptes straffet från böter till fängelse för att göra det möjligt för polisen att ta urinprover på misstänkta. Urinproverna har sedan dess i praktiken varit ett sätt för polisen att bättra på sin statistik när det gäller narkotikabrott. Mycket sällan leder urinproven till vård och behandling. Inte heller till någon påföljd. Detta går emot normala straff- rättsliga principer som säger att en kriminalisering kräver att handlingen i sig är straffvärd.

Kriminaliseringen pekar ut människor som samhället misslyckats med att stödja. Dessa får en stämpel som stöter ut dem ur samhällsgemenskapen, vilket ibland leder till ökat missbruk. Personer med missbruksproblem drar sig i större utsträck- ning för att söka hjälp.

Kriminaliseringen leder också till ett arbetssätt inom polisen, som inte är särskilt lyckat för att förebygga missbruk. Polisen har under senare år fokuserat alltmer på den enskilde missbrukaren, ge- nom urinprov som oftast inte leder till något annat än ytterligare en repressiv insats, medan man har minskat fokus på langningen.

Avkriminalisering syftar till att flytta fokus från att jaga individen till att hjälpa henne eller honom. Det som ska jagas är narkotikan. Den ska vara förbjuden.

Vänsterpartiet är inte ensamma om denna hållning, inte i Sverige och inte internationellt. Ett exempel är Portugal där man avkriminaliserat bruk av narkotika. Efter tio år visar utvärderingen i Portugal att insatsen att man nu har fler personer i behandling än någonsin tidigare.

Självklart är inte alla problem lösta men genom att se till att människor faktiskt får behandling istället för att utsättas för repressiva åtgärder har man kommit en bit på väg mot målet om att minska narkotikans skadeverkningar.

Det finns all anledning att satsa på en mer effektiv bekämpning av narkotikan. Tullen måste stoppa smugglingen. Polisen måste bedriva ett effektivt arbete mot langningen. Ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting när det gäller avgiftning, vård, uppföljning m.m. måste fungera bättre än idag.

Vi har krävt en vårdgaranti som ger rätt till påbörjad vård och behandling inom sju dagar från det man har sökt hjälp. Fler av kriminalvårdens klienter måste erbjudas vård och behandling. Myndigheter måste samverka för att förhindra att barn och ungdomar någonsin börjar använda narkotika. Det återstår mycket att göra och Vänsterpartiet arbetar för allt detta.

Kriminaliseringen av det egna bruket har blivit kontraproduktivt. Verkligheten är inte så enkel att man kan stoppa alla problem med förbud och repression. Istället måste vi se till vad som vad som verkligen fungerar om vi ska kunna minska droganvändningen. Därför är vi glada att kongressen fattade ett klokt beslut.

Alice Åström, Jönköping
Elina Linna, Sörmland
Lena Olsson, Dalarna
Karin Rågsjö, Stockholm
Ted Bergdahl, Blekinge